Det tycker jag är en väldigt intressant fråga..

Jag kan kortfattat berätta lite om min relation till mina föräldrar.
Min mamma o pappa har aldrig varit gifta o på såsätt har dom aldrig kunnat skiljt sig. Dom har aldrig haft ett förhållande, iaf inte ett efter jag föddes.. Min pappa har inte heller funnits så mycket under min uppväxt, han har kommit med min farmor&farfar i en minut utanför dörren på min födelsedag med presenter och varje julafton med julklappar. Mer kontakt än så kan jag inte påstå att det har vart. Visst att efter jag fyllde 18år så blev kontakten lite mer, vi åkte iväg o åt o så vilket jag är glad över men vem somhelst kan bli pappa till någon som redan är myndig, så det är väl kanske inte den far&dotter relation jag hade önskat, men den är den enda jag vet och det man aldrig har haft kan man inte riktigt sörja.

Min mamma finns det mycket att säga om och beroende på hur mitt humör är så blir det olika.
Nu är mitt humör neutralt så... Mamma är en person som man aldrig vet riktigt vart man har. Ena sekunden kan hon vara hur gullig o hjälpsam somhelst för att sekunden efter vräka ur sig att man är ett misstag och ondskan själv.
Min mamma har slängt ut mig ett X antal gånger och jag har bott hos vänner, mormor, fosterhem och HVB-hem, större delen av mitt liv. På såsätt kanske ni förstår varför jag aldrig har känt mig riktigt trygg.
Alla som inte tycker som min mamma och håller med henne kan få ett rent helvete.
Jag har inte heller för att vara ärlig känt mig älskad av henne, hon har sagt orden men innebörden av dom har saknats.
Saker min mamma har gjort och sagt till mig har jag ändå förlåtit pågrund av att hon är just det min mamma. Visst att jag har alldeles för lätt att förlåta men mycket beror också på att jag tycker så förbannat synd om henne. För hon tror seriöst att hon aldrig har gjort ett fel, (bortsett från mig och Ramona), hon kan vrida o vända på saker som ingen annan. Skulle man göra en undersökning på henne så tror jag garanterat att man skulle hitta flertal psykiskastörningar.

Det jag vill komma till är iallafall att människor har tyckt så synd om mig för att jag aldrig har haft någon förälder att vända mig till. Att jag har varit tvungen att tagit så mycket ansvar redan som liten. Att jag aldrig har haft någon som lärt mig skillnaden mellan rätt&fel.
Visst att jag kan undra hur det skulle ha vart att ha växt upp i en "normal" familj där man inte behöver ha hört det jag har hört o sett det jag har sett.. Visst att jag kan känna att det kommer bli jobbigt när jag får barn då mina barn aldrig kommer ha en riktig mormor&morfar att åka till.
Men dom jag verkligen tycker synd om är inte sådana som mig. Nej, absolut inte... Dom jag tycker synd om är människor som ständigt vet att deras föräldrar ska ställa upp. Som bor hemma tills dom är över 25 och inte har några somhelst planer till att flytta, Som kan skaffa barn hursomhelst för man vet att sina  föräldrar alltid kommer ställa upp. Dom som knappt vet vad ansvar är. Det är dom jag tycker synd om.
För ett beroende är ett beroende.. O att vara beroende av sina föräldrar är som vilket annat beroende inte bra.
För vad händer när dina föräldrar går bort och du står kvar och inte vet vad ansvar betyder?..

Menar inte att det är något fel att ha en bra relation till sina föräldrar men det finns en gräns.
Frågan är vart går den? ..