Varför Jaga kärlek?
okej, nu tänkte jag skriva lite om den här "jakten" efter kärleken..
Klart att alla vill ha kärlek i sitt liv, att känna sig älskade och att någon bryr sig om en.
Det är en självklarhet att alla vill ha det, ingensnack om saken, MEN ibland går det bara förlångt!
Se bara alla dejtingsidor det finns på nätet "hitta din stora kärlek här" , alla tvprogram där personer dejtar flera stycken av hoppet att hitta "the one" .
Visst, jag tycker det inte är något fel, men det e nog inget jag själv skulle göra, men herregud, varför JAGA kärleken ? Den kommer när den kommer, så varför stressa fram det ?
Klart att alla letar litegrann, eller åtminstone håller ögonen öppna.
men det är en stor skillnad med att vilja hitta kärleken o att vara Besatt av att finna den!
Människor som letar oavbrutet på nätet, börjar dejta någon efter bara pratat i någon dag, blir sårad och undrar vad dom gjorde för fel, för att sen börja dejta någon annan en timme senare, och alla dom den personen dejtade fick han/hon att känna sig "extra varm" o känna sig kär.
Man blir inte kär i en person bara sådär, lite förälskad kanske men inte kär.
Många är nog helt enkelt bara kär i Kärleken, dom känner sådan panik över att vara ensam, så dom skiter egentligen i vilket bara någon visar lite intresse. Det däremot tycker jag personligen är lite fel.
Varför nöja sig med mindre, när man är värd så mycket mer?
Varför förändra sin personlighet o anpassa sig helt och hållet efter den person du dejtar?
Varför glömma bort sig själv och sina vänner på kuppen?
Kärlek för mig ska vara något fint, och jag tänker inte jaga efter den, den får helt enkelt hitta mig, o acceptera den person som JAG är.
Jag kommer aldrig nöja mig med något mindre än vad jag är värd.
Jag tänker INTE förändra mig för någon, för då är ju inte jag, JAG, och då är det inte mig som personen blev kär i, utan en helt påhittad människa.
och jag kommer aldrig glömma bort mina vänner, en dag kanske det helt enkelt tar slut, vill jag verkligen stå där helt ensam och inte har en aning om vem jag egentligen är för att jag kämpade så mycket att vara någon som jag egentligen inte var ? ..
Kände att jag bara ville skriva av mig lite, enbart min åsikt, du kan hålla med eller inte, du kan hata det om du vill de, men kanske e det även en liten tankeställare, vad vet jag ;)
/Bella
Klart att alla vill ha kärlek i sitt liv, att känna sig älskade och att någon bryr sig om en.
Det är en självklarhet att alla vill ha det, ingensnack om saken, MEN ibland går det bara förlångt!
Se bara alla dejtingsidor det finns på nätet "hitta din stora kärlek här" , alla tvprogram där personer dejtar flera stycken av hoppet att hitta "the one" .
Visst, jag tycker det inte är något fel, men det e nog inget jag själv skulle göra, men herregud, varför JAGA kärleken ? Den kommer när den kommer, så varför stressa fram det ?
Klart att alla letar litegrann, eller åtminstone håller ögonen öppna.
men det är en stor skillnad med att vilja hitta kärleken o att vara Besatt av att finna den!
Människor som letar oavbrutet på nätet, börjar dejta någon efter bara pratat i någon dag, blir sårad och undrar vad dom gjorde för fel, för att sen börja dejta någon annan en timme senare, och alla dom den personen dejtade fick han/hon att känna sig "extra varm" o känna sig kär.
Man blir inte kär i en person bara sådär, lite förälskad kanske men inte kär.
Många är nog helt enkelt bara kär i Kärleken, dom känner sådan panik över att vara ensam, så dom skiter egentligen i vilket bara någon visar lite intresse. Det däremot tycker jag personligen är lite fel.
Varför nöja sig med mindre, när man är värd så mycket mer?
Varför förändra sin personlighet o anpassa sig helt och hållet efter den person du dejtar?
Varför glömma bort sig själv och sina vänner på kuppen?
Kärlek för mig ska vara något fint, och jag tänker inte jaga efter den, den får helt enkelt hitta mig, o acceptera den person som JAG är.
Jag kommer aldrig nöja mig med något mindre än vad jag är värd.
Jag tänker INTE förändra mig för någon, för då är ju inte jag, JAG, och då är det inte mig som personen blev kär i, utan en helt påhittad människa.
och jag kommer aldrig glömma bort mina vänner, en dag kanske det helt enkelt tar slut, vill jag verkligen stå där helt ensam och inte har en aning om vem jag egentligen är för att jag kämpade så mycket att vara någon som jag egentligen inte var ? ..
Kände att jag bara ville skriva av mig lite, enbart min åsikt, du kan hålla med eller inte, du kan hata det om du vill de, men kanske e det även en liten tankeställare, vad vet jag ;)
/Bella
Kommentarer
Trackback
